På onsdagar efter skolan har jag musikprofil, jag skulle sedan ta bussen hem. Jag sprang till busshållplatsen av ren panik, trots att jag inte får springa pga knäna.

Väl där så var det någon i busskuren, så jag valde den andra eftersom att det ändå fanns två.

Jafg satte mig ner i busshållplatsen, mobilen var död och jag skulle kolla om datorn var död den också. Jag gick därför ut ur kuren i ett försök till att starta datorn och samtidigt koppla upp till internet. Men den var död..

Samtidigt som jag gick ut ur busskuren, gjorde han det också. Efter 2 minuters stirrande rakt på mig, drar han på sig luvan och drar upp kragen till ögonen. Sakta närmade han sig mig och jag fick panik. Jag visste inte vad jag skulle göra, skulle jag chansa på att han var snäll eller på att han ville något som jag definitivt inte ville? Han kom ännu närmare och jag hade inte tid att tänka. Jag vände mig om och gick bort. Hack i häl följde han mig. "Nu är det dags. Det är dags att springa" var det enda jag hann tänka innan benen tog mig i en rush bort mot gymnasiet. Han gick fortfarande åt mitt håll, och jag såg honom. Gymnasiet var låst, FUCK! 

Jag sprang yttterligare en bit, där såg jag min sång lärare och nu sprang benen ännu fortare. Adrenalinet hade nått mitt blod, jag sprang och sprang utan att känna smärta eller att det var jobbigt. Hon hann sätta sig i bilen, "ska jag fråga om att låna hennes mobil eller inte?" Nej, det kunde jag inte med...

Som tur var öppnade hon dörren för att säga något till mig. Då passade jag  på att fråga om jag fick låna hennes mobil. Sen klarade jag det inte längre. Av ren panik började jag gråta. Hon frågade vad som hänt och jag berättade så gott jag kunde.

Efter att jag lugnat ner mig frågade hon, snäll som hon är, om jag ville ha skjuts hem. Självklart ville jag det, jag ville inte till busskuren igen.. Jag frågade försiktigt om det var okej, och det var inget snack om saken. Hon skulle bara hämta sin son och sen skulle vi åka.

Nu är jag äntligen hemma, och jag vill knappt fundera på vad som kunde hänt om jag stått kvar. Kanske ingenting, kanske det värsta. Jag är glad att svaret är obesvarat.